Jag gillar intelligenta deckare. Listiga intriger med dolda mönster, oväntade vändningar som planterats obemärkt, pussel som kräver tankeskärpa.
Därför har jag varit en hängiven följeslagare till A-gruppen, Arne Dahls smarta poliser på Rikskrims speciella enhet för våldsbrott av internationell art. Med Kertin, Paul, Jorge och Arto kom ett gäng finlirare in i svensk deckarlitteratur. De är inte särskilt belastade av alkohol och opera, de citerar gärna Shakespeare och har en ovanlig förmåga att lägga ihop ett och ett. Det svänger runt A-gruppen när den är som bäst, framför allt: Dahl kan skriva riktigt bra dialog.
Höjdpunkten var omkring 2000-2001 med bok tre och fyra: Upp till toppen av berget och Europa blues.
Därför är det så trist att varje bok om A-gruppen nu bara blir sämre och sämre. Det verkar som att Dahl på framgångsvägen lagt ner kvalitetskraven och mest skriver för att få färdig sin dekalog. De tre senaste Dödmässa, Mörkertal och Efterskalv är trögflytande och långrandiga, poliserna går på halvfart och i stället för den skarpa intrigen fyller Dahl ut sidorna med miniföreläsningar.
Arne Dahl har blivit en mjölkerska, fast i seriemallen. Sjöwall&Wahlöö skrev tio böcker om Martin Beck, Guillou skrev skrev tio (elva) om Hamilton, en svensk deckarförfattare som vill bli ihågkommen ska odla seriedetektiver, spelar ingen roll att allt är sagt efter bok tre - det ska vara tio. Minst.
Eller kan det vara så att det är filmrättigheterna som drar? Chansen att få till stånd en svensktysk samproduktion där varje film är förvillande lik den andra och dvd-försäljningen styr den allt tunnare soppan. Synd, A-gruppen hade varit värd ett bättre öde.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Håller på att arbeta mig genom de svenska deckardrottningarna. Kvaliteten är varierande, men just nu känns nog Marie Ljungstedt och Camilla Läckberg som de som skriver bäst. Sidohistorierna känns aktuella och verklighetsförankrade och kompletterar mordhidtorierna på ett bra sätt. Liza M är överreklamerad. Annars tycker jag Kjell Eriksson skriver bra böcker och går nu och väntar på att hans senaste ska komma som pocket.
Äntligen nåt jag har läst! Deckare. Trycker i mig tredje delen av Stieg Larsson och undrar om den aldrig tar slut? Hur många sidor kan man ägna åt att trassla upp säpo? Måste nog gå och läsa lite nu....
Kan f ö rekommendera Alaska Pollock m stekt svamp, svart stenbitsrom o mellangrädde - allt i en form i 225 graders ugn. Åts med förtjusning av alla idag. Endast jag åt broccolin.
Som långpendlare konsumerar jag ohälsosamt mycket deckare. Bäst gillar jag Dennis Lehane, Anne Holt och ibland mysfarbrorn Reginald Hill.
Och jag tycker att Stieg Larsson har gett ett riktigt värdefullt bidrag till svensk litteratur: Lisbet Salander! Efter Lisbet har feminism fått en helt ny innebörd. Men jag håller med om att trean var trist, särskilt på slutet. Fast rättegångsscenen är en pärla...
Skicka en kommentar